Region Jnkpings ln Arbetsterapi
plus.rjl.se/arbetsterapi

Arbetsterapiprogram vid rehabilitering av vuxna personer med depression

Innehåll på sidan

Inledning

Depression är en stor folksjukdom och många kvinnor och män kommer någon gång att behöva behandling för sina besvär (Socialstyrelsen, 2010 b).
Syftet med riktlinjerna är att påvisa samband mellan teori och praktik samt öka kvalitet och kontinuitet i den arbetsterapeutiska interventionen. Riktlinjerna vänder sig till arbetsterapeuter och studenter inom arbetsterapi. Målgruppen är 18 år eller äldre och har diagnosen medelsvår till svår depressionsepisod som behandlas inom specialistpsykiatrin eller får insatser från kommunens funktionshinderomsorg.

Indikationer för arbetsterapi

Knappt hälften av alla kvinnor och ungefär var fjärde man blir någon gång deprimerad under sin livstid. Lusten och orken att ta itu med saker minskar eller försvinner, och även vardagliga sysslor kan kännas tunga och tröga att utföra.

Om man har en medelsvår depression mår man så pass dåligt att man inte längre klarar av att upprätthålla ett fungerande vardagsliv och fungerande relationer. Det kan till exempel innebära att man inte klarar av att arbeta, sova ordentligt eller umgås med sina vänner.

Om man har en svår depression påverkas ens tankar och känslor så mycket att man ofta inte ens bryr sig om grundläggande behov som att till exempel äta och dricka.  Att ta itu med vardagliga sysslor känns för krävande (http://www.1177.se/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Depression/)

Vid långvarig psykisk sjukdom kan en svårighet att behålla dygnsrytm och struktur på vardagen förekomma, vilket medför en obalans i dagliga aktiviteter (Haglund & Lundgren Pierre, 2009). Känslan av att inte duga och meningslöshet kan medföra social isolering och passivitet (Wilcock, 2006).

Arbetsterapi är till för de patienter som riskerar eller har ådragit sig en nedsatt aktivitetsförmåga och som är i behov av stöd för att själva skapa förutsättningar för ett värdefullt liv. Arbetsterapeuten har specifik kunskap för att analysera aktivitetsproblem och utifrån dessa stödja patienten i att höja sin aktivitetsförmåga (FSA, 2012).

Målet med arbetsterapi är att personen ska klara vardagen så bra som möjligt, vilket innefattar personlig vård, boende, arbete/sysselsättning och fritid. Psykisk funktionsnedsättning innebär att individen har påtagliga svårigheter att utföra aktiviteter inom viktiga livsområden t.ex. boende, sysselsättning och social gemenskap. Då all form av aktivitet sker i ett socialt och fysiskt sammanhang måste också miljön beaktas för att förstå och förklara utförandet av vardagliga aktiviteter (Haglund & Lundgren Pierre, 2009).

Arbetsterapeutisk utredning

Patienten remitteras till mottagningen. På teamkonferens tas ställning till om det är aktuellt med arbetsterapeutisk behandling. För de patienter där arbetsterapi är aktuellt gör arbetsterapeuten en individuell bedömning i form av ostrukturerad intervju samt bedömning med stöd av skattningsinstrument. De instrument som kan vara aktuella är exempelvis:

  • ADL-taxonomin (Törnquist & Sonn, 2016)
  • AMPS (Fisher, 2006)
  • COPM (Law et al., 2006)
  • DOA (Norrby & Linddahl, 2013)
  • Min Mening (Hellsvik, 2000)
  • TTM - The Tree Theme Model (Gunnarsson, 2008)
  • PRPP - Percieve Recall Plan Perform (Chapparo, C. & Ranka, J. 2005)
  • WRI - The Worker Role Interview (Ekblad & Haglund, 2007)
  • WEISS - The Work Environment Impact Scale (Ekblad & Haglund, 2010)

Genom att använda standardiserade bedömningsinstrument blir bedömningen kvalitetssäker.Variationen av skattningsinstrument möjliggör en individuell anpassning av bedömningen.

Den som drabbas av depression kan ha svårt att behålla struktur och rutin för dagliga aktiviteter. Detta kan leda till att personen får aktivitetsobalans med ojämn fördelning mellan vila/sömn och aktivitet. Detta påverkar personens hälsa negativt. Då vi alla har olika uppfattning om hur vi vill ha vår dagliga struktur är det viktigt att arbetsterapeuten gör en individuell analys av varje persons aktivitetsmönster för att kunna vidta rätt åtgärder för att personen åter ska få struktur på dagen. Därefter sätts en målsättning upp tillsammans med personen för att främja utveckling hos individen (Eklund, Gunnarsson & Leufstadius, 2010).

Arbetsterapeutisk intervention

Resurser och begränsningar i aktivitet bör beskrivas med ICF-termer, detta för att verka för en gemensam terminologi. Den arbetsterapeutiska interventionen beskrivs med begrepp ur ICF-kategorier från ICF-komponenterna aktivitet och delaktighet samt kroppsfunktioner. Hänsyn tas till den miljö aktiviteterna utförs i.

Behandlingen utförs individuellt eller individuellt i grupp på arbetsterapienheten, vårdavdelningen/mottagningen eller i individens hem.

För att vägleda i det kliniska arbetet används praxismodeller, de två modeller som är mest frekvent använda är Model of Human Occupation, MoHO,  och Canadian Model of Occupational Performance, CMOP. Syftet med MoHO är att beskriva och förklara mänsklig aktivitet. Enligt MoHO är det de tre systemen viljekraft, vänjande och utförande som tillsammans med den omgivande miljön skapar klientens aktivitetsbeteende (Kielhofner, 2002).

Syftet med CMOP är att illustrera ett arbetsterapeutiskt perspektiv på den dynamiska relationen mellan individ, miljö och aktivitet, vilket resulterar i individens aktivitetsutförande. Att använda ett klientcentrerat perspektiv är mycket centralt i modellen (Townsend, 2007).

Som ett stöd i åtgärdsprocessen kan The Occupational Therapy Intervention Process Model, OTIPM, användas. OTIPM ger en struktur för att arbeta klientcentrerat och aktivitetsfokuserat för att tillsammans med klienten identifiera och finna lösningar på klientens aktivitetsproblem (Fisher, 2009).

Behandlingen kan delas in i tre grupper:

  • Funktionsträning vilket innebär att patienten genom träning i olika aktiviteter ökar kognitiva, psykiska och sociala förmågor till exempel planera och minnas, att vidmakthålla uppmärksamhet, hantera ångest i problemsituationer, att anpassa aktivitetsnivå till en hållbar nivå samt träna sociala funktioner (Haglund & Lundgren Pierre, 2011).
  • Strukturstödjande insatser - med strukturstödjande insatser menas träning i egenvård, återhämtning och undvikande av hälsorisker (Haglund & Lundgren Pierre, 2009). Detta kan till exempel vara stöd i att skapa struktur, balans och mening i personens liv, avslappning, råd om levnadsvanor samt strategier för hur/när olika vardagsaktiviteter ska utföras (Haglund & Lundgren Pierre, 2011).
    • Kognitiva hjälpmedel är en strukturstödjande insats för att underlätta att komma ihåg inplanerade aktiviteter. Handledning till boendestöd kan bli aktuellt för att stödja personen att börja använda kognitiva hjälpmedel i sin vardag (Eklund, Gunnarsson & Leufstadius, 2010).
  • Aktivitetsbaserade insatser innebär till exempel fokus på skapande, arbetslivs- och arbetsplatsinriktade aktiviteter (Haglund & Lundgren Pierre, 2009). Detta kan vara The Tree Theme Model, hantverk,matlagning samt olika former av studiebesök (Haglund & Lundgren Pierre, 2011).

Målet med behandlingen ska vara dokumenterat och målen ska vara SMARTA - Specifikt, Mätbart, Accepterat, Realistiskt, Tidsatt, Aktivitetsinriktat (Schut & Stam, 1994). Överenskomna mål dokumenteras i rehabiliteringsplan/genomförandeplan.

Patientsäkerhet

I patientsäkerhetslagen tydliggörs vårdgivarens ansvar att bedriva ett systematiskt patientsäkerhetsarbete för att förhindra vårdskador (SFS  2010:659).  Arbetsterapeuternas etiska kod ger en värdegrund för hur arbetsterapi ska utövas och innehåller de mål och regler som finns för arbetsterapi (FSA, 2012). Det finns måttlig vetenskaplig grund för aktivitetsbaserade åtgärder enligt Socialstyrelsen (2010b). Av samma dokument framgår dock att beprövad erfarenhet styrker att känslan av duglighet ökar när patienterna märker att de klarar av uppgifter/aktiviteter, vilket har positiv effekt för individens återhämtning (Socialstyrelsen, 2010b).

Funktionsträning, strukturstödjande insatser och aktivitetsbaserade åtgärder saknar säkra vetenskapliga bevis. Detta eftersom det finns sparsamt med studier inom området och de studier som finns ofta har låg vetenskaplig evidens. Dock finns det klient- och behandlarevidens. Det kan även utläsas i mindre studier och genom oomstridd beprövad erfarenhet att struktur på dagen samt balans mellan aktivitet och vila har mycket god inverkan på patientens välbefinnande (Haglund & Lundgren Pierre, 2009).

Det finns inte många studier gjorda på hur meningsfullhet påverkar personer med psykiska funktionshinder, dock finns studier som visar på att meningsfulla aktiviteter ger gruppen ökad livskvalitet (Eklund, Gunnarsson & Leufstadius, 2010).

Dokumentation ska ske enligt fastställda mallar så snart som möjligt efter att patientkontakten ägt rum. Dokumentationen bör företrädesvis ske utifrån ICF (Socialstyrelsen, 2010a).

I de fall patienten är sjukskriven kan nätverksmöte tillsammans med rehabsamordnare, försäkringskassehandläggare samt arbetsförmedlare och eventuell arbetsgivare bli aktuellt. Kontakt med kommunens biståndshandläggare tas i de fall daglig sysselsättning och/eller boendestöd behövs för att förebygga återinsjuknande.
I de fall då närstående har frågor eller önskemål om samtal kan detta erbjudas under en begränsad tid.

Målnivå och mätetal

Målnivå

85 % av patienterna ska efter avslutad behandling ha uppnått målet, som är att öka aktivitetsförmågan samt uppleva ett ökat välbefinnande.

Mätetal

Aktivitetsförmåga mäts med VAS/numerisk skala (graderad 1-10). På frågan ”Hur upplever du din aktivitetsförmåga, vad du kan och vill göra”, ska en förbättring ske med minst två skalsteg.

Mätning med WHO välbefinnandeindex görs vid initial bedömning samt vid avslutad behandling. Målvärdet på förbättring är + 15 poäng (www.who-5.org/).

KVÅ-koderna används vid kartläggning av patientens funktionsnedsättning och aktivitetsbegränsningar och blir underlag för målsättning i rehabiliteringsprocessen.

De KVÅ-koder som främst används är:

-QA003 träning av energi- och driftfunktioner
-QA009 stöd vid oro
-QK003 träning i att genomföra daglig rutin
-QR003 träning av arbetsförmåga
-QV001 info/undervisning om hälsa/ohälsa
-AV133 bedömning av aktivitetsförmåga med standardiserade bedömningsinstrument/metoder

Referenser

  • 1177-Vårdguiden. Depression.Tillgänglig via nätet 2016-09-12 http://www.1177.se/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Depression/
  • Chapparo C, & Ranka J. The PRPP System of Task Analysis: User´s Training Manual. Research Edition. Sydney: OP Network, 2006
  • Ekbladh E & Haglund L. (2007) WRI-S version 3. Översättning och bearbetning av the Woerker Role Interview. Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier, Hälsouniversitetet, Linköpings universitet
  • Ekbladh E, &Haglund L. (2010) Manual för WEIS-version 3. Översättning och bearbetning av The Work Environment Impact Scale. Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier, Hälsouniversitetet, Linköpingsuniversitet.
  • Eklund, M., Gunnarsson, B. & Leufstadius, C. (2010). Aktivitet och relation. Mål och medel inom psykosocial rehabilitering. Lund: Studentlitteratur.
  • Fisher, A. (2006). Assessment of Motor and Process Skills. USA: Colorado, Fort Collins, Three Star Press.
  • Fisher, A. G., Nyman A. (2007). FOU-rapport. OTIPM: En modell för ett professionellt resonemang som främjar bästa praxis inom arbetsterapi. Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter.
  • Fisher, A. G. (2009). Occupational Therapy Intervention Process Model; A model for planning and implementing top-down, client-centred, and occupational-based interventions. Fort Collins: Three Star Press Inc.
  • Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter. (2012). Etisk kod för arbetsterapeuter.
  • Gunnarsson, B. (2008) The Tree Theme Method – an occupational therapy intervention applied in outpatient psychiatric care. Akademisk avhandling. Lund: Lunds universitet.
  • Haglund, L., Lundgren Pierre, B. (2009). Arbetsterapi för personer med depressionssjukdom och/eller ångestsyndrom. Tidskriften Arbetsterapeuten, Forskning i praxis. 2009:8, 1-4.
  • Haglund, L. & Lundgren-Pierre, B. (2011) Arbetsterapi inom nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom - sammanställning från workshops. Förbundet Sveriges arbetsterapeuter.
  • Hellsvik, E.M. (2000). Min Mening. Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter.
  • Kielhofner, G. (2012). A Model of human occupation. Teori och tillämpning. Lund: Studentlitteratur
  • Law M, Baptiste S, Carswell A, McColl MA, Polatajko, H. & Pollock N. (2006). COPM - Canadian Occupational Performance Measure - svensk översättning. Nacka: Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter.
  • Norrby, E. & Linddahl, I. (2013). DOA - Dialog om arbetsförmåga. version 4.1. Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter.
  • Schut, H. A. & Stam, H. J. (1994) Goals in Rehabilitation Team Work. Disability and Rehabilitation. Vol. 16 (4) s 223-226.
  • SFS 2010: 659, Patientsäkerhetslagen.
  • Socialstyrelsen. (2010a). Internationell klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa. Barn- och ungdomsversion.
  • Socialstyrelsen. (2010b). Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom. Tillgänglig via nätet 2016-09-12 http://www.socialstyrelsen.se/nationellariktlinjerfordepressionochangest
  • Townsend, E. (2007). Enabling occupation. Ottawa: Canadian Association of Occupational Therapists.
  • Törnquist, K., Sonn, U. (2016). ADL-Taxonomin. Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter.
  • WHO-Five Well-being Index (WHO-5). Psychiatric Research Unit, Mental Health Centre North Zealand. Tillgänglig via nätet 2016-09-12 http://www.who-5.org/
  • Wilcock, A. (2006). An Occupational Perspective of Health. USA: Slack Incorporate

Programansvarig

Leg arbetsterapeut
Anna Engvall

 

Deltagare

Fastställt datum

2016-10-19

Mer information

Arbetsgrupp:

Anna Engvall
Larissa Sitarevic
Ann Wisén

 

Uppdaterad: 2017-07-13
Yvonne Londos, Psykiatriska kliniken Länssjukhuset Ryhov, Psykiatri och rehabilitering