Erysipelas

Vårdnivå och remiss

Allmänläkare handlägger de flesta patienter.

Specialistfall: Svår smärta, påverkat allmäntillstånd, cirkulationssvikt, behov av hjälp med nutrition, sårvård eller behandling av predisponerande faktorer utgör indikation för sluten vård. 

Diagnostik och utredning

Erysipelas består av en akut välavgränsad, rodnad, värmeökad, eventuellt smärtsam, hudförändring, som snabbt breder ut sig. Oftast finns allmänpåverkan och feber/frossa med minst 38 °C i temperatur. Infektionen är begränsad till dermis.

Om patienten har svår smärta (”pain out of proportion”) lokaliserad till hud eller mjukdelar bör man misstänka nekrotiserande mjukdelsinfektion, och även vid mjukdelsinfektion i kombination med sepsis. Klinisk misstanke motiverar omedelbar transport till akutsjukhus och telefonkontakt med akutmottagningen.

En djup infektion i foten vid diabetes är ett extremitetshotande tillstånd som kräver omedelbar handläggning. Vid misstanke om djup infektion ska man skyndsamt konsultera en specialenhet för diabetesfotsår alternativt en infektionsläkare.

Erysipelas är vanligast hos äldre patienter med predisponerande faktorer såsom venös insufficiens (tidigare varicer eller trombos), lymfödem, pareser, diabetes mellitus.

Den helt dominerande etiologin är β-hemolytiska streptokocker, framför allt grupp A och G. Det finns inget stöd för att fynd av S. aureus orsakar erysipelas.

Erysipelas är en klinisk diagnos, och i typiska fall är ingen provtagning nödvändig. Venösa sår med måttlig omgivande rodnad kan misstolkas som erysipelas, men ger sällan feber och frossa, inte heller kraftig CRP-stegring, som man ser vid erysipelas.

Prevention

 Behandling av predisponerande faktorer som ödem (kompressionsbehandling) , hyperglykemi etc.

Brott i hudbarriären i form av bensår, trauma, psoriasis, impetigo, paronykier, hälsprickor, insektsbett eller sår mellan tårna utgör en signifikant ökad risk att insjukna i erysipelas.

Vid minst två recidiv inom tre år, och kvarstående predisponerande faktor kan antibiotikaprofylax övervägas med penicillin V 1–2 g × 1 i 6-12 månader, därefter ny bedömning. Ett alternativ är tidig egenbehandling. 

Behandling

Peroralt penicillin, i normalfallet penicillin V 1 g × 3 i 10 dagar (Rekommendationsgrad A). Dosen kan dubbleras till 2 g × 3 vid vikt över 90 kg.

Isoxazolylpenicillin bör aldrig ersätta pcV vid behandling av rosfeber men kan övervägas vid samtidig purulent sårinfektion med stafylokocker.

Vid penicillinallergi rekommenderas klindamycin i dosen 300 mg × 3 i 10 dagar.

Vid svår allmänpåverkan ges parenteral behandling med bensyl-Pc i dosen 3 g × 3 i.v.

Vid kvarstående ödem bör behandling med kompressionsstrumpa eller linda övervägas.

Sjukskrivning

Försäkringsmedicinskt beslutsstöd saknas för erysipelas.

Uppföljning

Patienten ska, om inte förbättring skett, ta förnyad kontakt inom två dagar. Erysipelas drabbar oftast äldre och sjukdomen kan bli svår varför det ofta är lämpligt med en aktiv uppföljning till exempel av distriktssköterska. Inte sällan ökar den lokala rodnaden efter insatt terapi, vilket lätt misstolkas som terapisvikt. Rodnad och svullnadstendens kan kvarstår uppemot en månad, vilket ibland kan feltolkas som återfall eller terapisvikt.

Kvalitetsindikatorer

Andel pcV >90%.

Patientinformation

Rosfeber, 1177 Vårdguiden (nytt fönster)

Mer information

Hud- och mjukdelsinfektioner, Läkemedelsverket (nytt fönster)