Region Jnkpings ln Fakta - allmänt kliniskt kunskapsstöd
plus.rjl.se/fakta

Diuretika

Diuretika är studerade avseende hemodynamiska effekter respektive effekter på njurarna men mortalitetsdata saknas. Det finns två grupper av diuretika som används; tiaziddiuretika respektive loopdiuretika. Tiaziderna minskar vätskeretentionen via inhiberad resorption av natriumklorid i distala tubuli. De har en mildare diuretisk effekt jämfört med loopdiuretika vilka utövar sin diuretiska effekt i den uppåtgående delen av Henley's slynga genom att inhibera transportsystem för Na, K och klorid. Tiazider är inte effektiva vid låg glomerulär filtration (<30 ml/minut) undantaget metolazon (Zaroxolyn, obs licenspreparat).

Vid lätt svikt kan man använda loopdiuretika (långverkande former) eller tiaziddiuretika. Vid måttlig till svår svikt rekommenderas enbart loopdiuretika, initialt med fördel intravenöst i upprepade små doser. Detta med hänblick på tarmödem och sämre intestinalt upptag.

Läkemedel tillhörande NSAID gruppen hämmar prostaglandinsyntesen, varvid den perfiera vaskulära resistansen ökar, samtidigt som den renala genomblödningen och glomerulära filtrationen minskar. Hjärtarbetet ökar således och effekterna av diuretika försvagas med ökad svikt som följd. Dock torde de låga doser ASA (75 - 160) mg, som används vid ischemisk hjärtsjukdom, enbart i enstaka fall försämra njurfunktionen och effekterna av diuretika.

Diuretika är förstahandsmedel vid alla former av hjärtsvikt med vätskeretention, men bör så gott som alltid kombineras med ACE-hämmare. Diuretika ger nämligen via sin dehydrerande effekt en aktivering av RAAS och försämrad elektrolytbalans som kan öka riskerna och mortaliteten vid hjärtsvikt, även om patienten upplever förbättring i sina vätskeretentionssymtom. Denna negativa konsekvens motverkas av samtidig behandling med ACE-hämmare. Andra biverkningar, med i första hand tiaziddiuretika, är kolhydratintolerans, hyperurikemi samt hyperlipidemi.

Diuretika är en potent terapiform. Underbehandling ger en vätskeretention vilket ger en sämre effekt av behandling med ACE-hämmare och ökar riskerna med behandling med betablockerare. Överbehandling av diuretika leder till dehydrering, vilket ökar risken för hypotension och njurinsuff, speciellt vid samtidig behandling med ACE-hämmare och AII-receptantagonister. En alltför snabb dehydrering medför också en ökad trombosrisk.

Doser

  • Dygnsdoser > 120 mg furosemid är ej indicerade vid normal njurfunktion. Upprepade smådoser är att föredra framför enstaka högre doser.
  • Vid terapiresistenta fall adderas metolazonbeh (Zaroxolyn® ) 1,25 - 10 mg 2 - 3 ggr/vecka, men denna behandling bör inledas på sjukhus under noggrann kontroll av elektrolytbalansen och njurstatus.

Behandling med ACE-hämmare i kombination med diuretika brukar medföra att elektrolytbalansen upprätthålls. Vid elektrolytförluster rekommenderas i första hand tillägg av kaliumsparande diuretika framför substitution av kalium då de kaliumsparande substanserna minskar förluster av andra elektrolyter, i första hand magnesium. Man har hittills i första hand använt amilorid men nyare visar på att spironolakton är att föredra framför amilorid som tillägg till behandlingen med ACE-hämmare.

Detta är ett fördjupningsdokument till Fakta Hjärtsvikt.

Mer information

Detta är en fördjupning till Hjärtsvikt

Uppdaterad: 2018-05-23
Åsa Pettersson, Hälsans vårdcentral 2 Jönköping, Vårdcentralerna Bra Liv